Hemma igen - men vill redan tillbaka...

Åh! Jag vill inte vara deppig. Speciellt inte efter en sån här underbart perfekt vecka! Men tyvärr så kan jag ändå inte låta bli att tycka att det är lite grått att komma hem till Sverige och allt plugg. Det gick för fort för att hinna få hemlängtan.

Något som spär på mitt deppande, är att jag är så trött att det flyger små stjärnor framför mina ögon när jag skriver detta. Jag har nämligen haft en av mina knäppaste nätter någonsin!

Min 12-timmars-hemresa:

Vi åkte till flygplatsen från hotellet vid halv ett igår natt (eller vad säger man?). Så vi hann aldrig gå och lägga oss innan vi skulle upp igen. Efter en och en halv timmas skumpig bilfärd med en galen chaufför som spelade Turkisk musik på högsta volym och körde i 140 med en minibuss (!), var vi väldigt glada att vi fortfarande levde kl 3 när första flyget till Istanbul gick. På det lilla, trånga planet hann vi knappt somna innan vi skulle av igen...

Därefter hade vi TRE 1/2 TIMMARS VÄNTAN PÅ EN DÖD FLYGPLATS! I ISTANBUL! Eric och jag gick därför direkt och åt frukost på första bästa café. Då var vi båda så trötta att vi somnade i vid bordet och sov i nästan två timmar. Efter det väntade en massa köande, och när vi väl kom på det sista flyget var det så ljust ute att vi inte kunde somna. Vi bestämde oss istället för att försöka se filmen som visades på tv-skärmarna för att fördriva tiden. Det tråkiga var bara att de var tvungna att stänga av filmen när vi landade - vilket innebar att vi MISSADE SLUTET. Stört irriterande.

Aja. Vi kom hem i alla fall. (Vet inte om ni förstod ett ord av mitt svammel, men det är det bästa jag har att komma med i mitt tillstånd.)

Imorgon kommer jag förhoppningsvis vara utvilad och pigg på att berätta mer om vår underbara vecka.

Det bästa med att vara hemma är att jag snart får somna i min egen säng.

Puss och godnatt!