LET'S DANCE!

ÅH, ÄNTLIGEN! Har så länge velat berätta detta för er... men inte kunnat. (Ja, det är inte så att det är svårt att stava det eller så, men det har varit hemligt fram tills nu...) :

JAG SKA VARA MED I LET'S DANCE 2010!

Förmodligen så sitter just nu halva Sverige och asgarvar när de läser tidningen och ser att mitt namn är med i listan för de 12 nya deltagarna... Jag föreställer mig även att deras tankegångar går något i stil med: "Men MOLLY?! Molly Sandén? Hon den där stela tjejen som sjunger om stjärnor i vit klänning... hon som sa att hon hatar och dansa och endast tog TRE STEG i melodifestivalen?! HAHAHA! Nu har vi något att sitta och skratta åt på fredagarna...".

... Ja, jag kan inte säga mer än att jag förstår dem! Varannan sekund sitter jag nämligen och frågar mig själv hur jag kan vara så fruktansvärt korkad att jag ger mig in i det jag är ABSOLUT SÄMST PÅ - att dansa - och riskerar att (stryk "

riskerar") göra bort mig inför TVÅ MILJONER TITTARE!

Enda sedan jag bestämde mig, har jag gått runt som en zombie, och jag har knappt ätit, sovit, eller överhuvudtaget betett mig MÄNSKLIGT. Ni kanske inte tror på mig nu, men jag LOVAR er att jag ALDRIG varit så nervös innan! ALDRIG! Det jag egentligen kallar nervositet, är ju bara ett positivt litet pirr i magen som gör mig mer taggad. Men detta.... alltså som sagt, ÄR INTE ETT MÄNSKLIGT TILLSTÅND!

Så varför tackade jag då ja?

Jo jag sa ju det. Jag är korkad. Och galen i utmaningar!

Jag har märkt nu under hösten att jag varit jätterastlös när jag blivit tvungen att ställa in, och tacka nej till spelningar p.g.a. att min röst inte är på topp (att jag måste vila). Jag är en människa som behöver ha många bollar i luften för att må bra... och när det är roliga "bollar" vi talar om, så kan jag bara inte låta bli! Även om det innebär att jag kommer göra bort mig.

Så min inställning till detta är allstå inte att jag ska gå ut och vinna, eller få höga poäng av juryn. Jag ser bara fram emot en väldigt rolig, lärorik tid med många skratt. Och kan jag dessutom undvika att dö, spy, svimma eller bryta benet i direktsänd tv.... Ja då är jag nöjd!

Jag och min fantastiska danspartner Jonathan. Ja, man kan inte göra annat än att älska den killen från första stund! Vi har bara träffats 5 gånger, och det känns redan som att jag känt honom i flera år. Jag är helt säker på att vi kommer ha läskigt kul ihop! (om inte annat kommer han ha kul åt hur pinsamt dålig jag är på att dansa...)