44 dagar kvar

Ni fattar inte vad jag längtar efter att få fylla arton... att äntligen få betraktas som vuxen.

Jag har alltid fått höra att jag är lite "lillgammal" och "mogen för min ålder", och när musikkariärren satte igång ordentligt för några år sedan växte jag upp väldigt snabbt i takt med att jag fick ta mer och mer ansvar. Jag började umgås mer med vuxna människor, ta vuxna beslut och förväntades prestera precis som alla andra artister som var tjugo år äldre än mig.

När jag jobbar och är ute på turné med folk som är äldre än mig, känner jag mig som vuxen. Jag tänker inte på att jag är yngre, och enligt dom allra flesta så lägger de oftast inte märke till det heller - förutom när det uppstår problem.

T.ex. så brukade Let's dance varje fredag ordna så att alla kunde gå ut och käka och fira veckan som gått, säga hej då till de som åkt ut och få lite tid tillsammans innan nästa veckas stress satte igång. Detta blev ju ett otroligt stort problem eftersom att nästan alla uteställen har åldersgräns fixa så att jag fick ha en vakt med mig som skulle hålla koll på att jag inte drack alkohol (vilket kändes sjukt eftersom att det inte lockade mig för fem öre - jag ville ju bara få umgås och vara en i gänget som jag alltid var andra tider på dygnet!). Ibland fick mamma eller pappa vara med som målsman, och ibland fick hela gänget anpassa sig efter mig och gå till ett ställe där inget av detta behövdes. Självklart är jag jätteglad att det överhuvudtaget gick att ordna så bra som det gjorde, men det är väl klart att det är jobbigt när så många människor måste anpassa sig efter en och kanske gå till ett mindre roligt ställe bara för att jag inte kommer in någon annanstans. Att de måste sitta barnvakt åt mig.

Sedan vet ni ju redan vad som hände i Lördags. Jag fick inte vara med på min pojkväns releasefest, trots att jag varit involverad och intresserad i den där skivan sedan dag noll. Det känndes helt fruktansvärt att behöva åka hem igen när man står där utanför Cafeet med en massa folk från både sommarkrysset och inspelingen av Hanna Montana som man jobbat med hela dagen! Helt plötsligt förvandlades jag till den där lilla Molly igen... och jag är så trött på henne! Jag vill inte vara lilla, pluttinuttMolly längre. Jag vill inte att folk ska ha en anledning till att tänka att jag kanske presterar sämre bara för att jag är ung.

Något annat som kommer underlätta när jag fyller arton, är ju att jag kommer få ta mer ansvar själv. Jag behöver inte längre gå genom mamma och pappa så fort något ska bestämmas. (Inte för att det har varit något problem, men det är klart att det blir krångligare och tar längre tid när 3 personer hela tiden måste vara med och informeras om allt).

Så nu mina vänner... nu börjar nedräkningen på riktigt!

Bilder från min 17:årsdag

Pusss