Jag har funderat lite, ja det är inte mycket annat man orkar göra när man mår såhär, så rättare sagt har jag funderat rätt mycket, och kommit fram till att Sverige behöver fler hjältar.
När jag upptäckte att jag mådde så dåligt imorse, befann jag mig smidigt nog på Huddinge pendeltågsstation, längst ut på perrongen. Tåget var tjugo minuter försenat, så perrongen var full av människor.
Det som hände var att jag började känna mig
yr,
det stack i fingrarna och kinderna,
magen krampade och jag kände att jag var
nära på att spy.
Paniken gjorde att jag började
störtgråta och allt jag ville var att komma därifrån.
För att spara er lite smaskiga detaljer kan jag säga att jag tillslut hamnade i en buske vid ett cykelställ (tills mamma hämtade upp mig). Och det enda jag tänkte på då var att ingen fick se mig... men nu efteråt kan jag inte riktigt smälta att ingen faktiskt gjorde det.
Eller att alla låtsades att de inte gjorde det.Säkert hundra människor såg mig vingla fram storgråtandes längs perrongen, och INGEN frågade om jag behövde hjälp.
När jag stod i busken var det säkert 10 pers som lämnade sina cyklar där, INGEN frågade hur jag mådde.Nu var det ingen fara eftersom att det bara var matförgiftning och att mamma kom och hämtade mig rätt snabbt, men det kunde ju ingen där veta.
Förra helgen blev en nära kompis till mig misshandlad, helt utan orsak, på Slussen. När han försökte få hjälp, ryggade alla undan.
Jag har aldrig velat inse hur fega vi människor är. Jag säger
"vi" bara för att jag inte är säker på om jag hade vågat gå fram heller... Men från och med nu har jag lovat mig själv att göra det.
Världen behöver fler hjältar!
-- Bloggar från iPhone
